Sv
Varje kväll tar jag tåget hem efter min engelska lektion, det känns oftast väldigt kallt och opersonligt. Jag ser mig alltid omkring och när intill alla sitter insjunkna i sina mobiler. Ibland händer det att de dyker upp människor som sticker ut ur mängden. En kväll satt en gammal man och spela gitarr och sjöng en låt på ett språk som är för mig okänt, en kille med down syndrom satt mitt emot och sjöng med och stampa i takt. En bit bort satt en annan man och gunga med lite försiktigt, jag gör detsamma en stund innan jag sjunker in i min egen värld av musik.
Efter den dagen fortsätter jag lägga märke till mannen på tåget när vi hamnar i samma vagn, han sitter aldrig med sin telefon och de ser ut som att han drömmer sig bor i sin egen värld precis som mig.
En kväll när jag är extra trött och sitter och väntar på tåget får jag en känsla av att jag ska ta vagnen lite mer till höger än där jag står. Väl inne hamnar jag och mannen på varsin sida av tågvagnen med blickarna mot varandra. Jag har ingen energi att kontrollera mina impulser och börjar le mot den främmande mannen när han kollar åt mitt håll. Jag ser att han blir lite fundersam och varvar med att kolla mot mig och ut genom fönstret. Hela situationen gör att jag leer ännu mer och känner ett glädjerus genom kroppen. När jag ska kliva av tåget väljer jag å stiga av alldeles framför den främmande mannen, jag kollar mot honom och ler åter igen och han ler tillbaka. På vägen hem dansar, skuttar och sjunger jag på grund av den sköna känslan jag har i kroppen.
Dagen efter känner jag mig alldeles darrig av nervositet och när intill spyfärdig när jag satt å vänta på tåget. Det var länge sen en man lyckats få mig å känna så. Och nu var det av en man jag aldrig pratat med förut och allt kändes så himla fånigt. När jag klev på vagnen försökte jag agera som vanligt och satte mig några säten bakom min nyfunna "tågvän". Under resan såg jag att han snegla lite mot mig och såklart sneglade jag lite mot honom också via fönstret. När jag skulle kliva av blev de samma visa igen, kolla lite på honom och log innan jag hoppa av och han log tillbaka.
Tredje kvällen valde jag å sätta mig snett bredvid honom och sen dess har vi börjat prata med varandra. Jag ser fram emot mina hemresor på 30 minuter då jag får lära känna honom lite mer för varje kväll.
Det får mig att tänka på alla möten som inte blir av på grund av att människor lever mer i cybervärlden idag än i livet här och nu. Jag vet inte vart min tåghistoria kommer sluta med min nyfunna tågvän men den gör att jag leer och känner mig varm inombords. Jag önskar alla den känslan så nästa gång du sitter på en buss, ett café eller som i mitt fall ett tåg, släpp telefonen för en stund. Kolla dig omkring, du vet aldrig vem som sitter mitt emot dig och ler.
Eng
The Man on the train
Every evening I take the train home after my English lesson, it usually feels very cold and impersonal. I always look around and almost everytime everyone is sitting on his or her mobile phones. Sometimes it happens that people stand out from the crowd. One night, an old man sat playing guitar and sang a song in a language that is unknown to me, a guy with down syndrome was sitting opposite to the old man and sang and stamped along with his feet's. In a chair close by, another man was sitting and swaying a little cautiously to the melody, I did the same for a while before I sink into my own world of music.
After that day I continue to notice the man on the train when we got into the same carriage, he never sits with his phone and it looks like he dreams away to his own world just like me.
One night when I was tired and waiting for the train, I got the feeling that I should take the carriage a little more to the right than where I stand. Once inside, I and the man sits on either side of the carriage with the eyes faced toward each other. I have no energy to control my impulses and start smiling at the man when he looks in my direction. I see that he gets a bit contemplative when he looks at me smiling at him. The whole situation makes me smile even more and feel a joyous feeling through the body. I decided to get off the carriage in front of the man, I look at him and smile again and he smiles back. On my way home I dance, jump and sing because of the wonderful feeling I have in my body.
The next day I felt very nervous and almost like I needed to puke when I was waiting for the train. It was a long time since a man managed to make me feel that way, and now it was because of a man I had never talked to before and everything felt so silly. As I stepped on the carriage, I tried to act as usual and sat down some seats behind my new "train friend". During the trip, I observed from the window that he looked at me from time to time. When I got off, I looked at him and smiled and he smiled back.
On the third night, I chose to sit in front of him and that was the start of our train conversations. Now I'm looking forward to my home trips on 30 minutes because I get to know him a little bit more.
It makes me think of all the meetings that never happens because people live more in the cyber world today than in life here and now. I do not know where my train history will end with my newfound train friend, but it makes me smile and feel warm inside. I wish everyone that feeling so the next time you sit on a bus, a café or as in my case a train, drop the phone for a while. Look around, you never know who sits opposite to you and smile.
//Elinda Wiklander