Sv:
Det har dykt upp en man som är ens motsats men på samma gång känns så lik en själv. Han är lugn och eftertänksam som djupaste urskogen, tänker innan han talar och är introvert. Jag har mitt känslomässiga hav som går upp och ner med dess vågor och vind, jag talar och agerar spontant och utan tanke, extrovert. Han är logiken och jag det andliga.
Våra likheter är svårare att se men dom finns där.
Jag känner mig glad och förälskad runt honom i ena stunden, i nästa vill springa åt andra hållet av rädsla och tycker att jag inte känner någonting alls, till att jag börjar sakna hans närhet bara för att jag varit ifrån honom 1-2 dagar. Är det här början till kärlek eller håller jag på att bli galen? För hur kan man känna så efter så kort tid?
Jag tycker att jag lärt mig mkt inom livet, men visdomen inom romantiska relationer har jag inte lika mkt av och det skrämmer skiten ur mig. Jag är ju trotts allt en person som gillar att veta vad som kommas skall så jag kan skutta förbi hinder och minor som kan råka explodera rakt i fejset på en.
Frågan som surrar runt i mitt huvud är: Ska jag våga hoppa in i det okända?
Eng:
It has turned up a man who is the opposite to me but at the same time feels so similar to myself. He is calm and thoughtful as the deepest primeval forest, thinks before he speaks and is an introvert. I have my emotional sea that goes up and down with its waves and wind, I speak and act spontaneously and without thought, extrovert. He is the logic and I the spiritual.
Our similarities are harder to see but they are there.
I feel happy and in love with him for one moment, in the next, I want to run the other way of fear and think that I don't feel anything at all until I start missing his presence just because I have been away from him for 1-2 days. Is this the beginning of love or am I going crazy? Because how can you feel so after such a short time?
I think I have learned a lot in life, but the wisdom of romantic relationships is not one of them and that scares the shit out of me. I am, after all, a person who likes to know what is to come, so I can push past obstacles and mines that can explode right in my face.
The question that is buzzing around in my head is: Should I dare jump into the unknown?