Att inte veta

Foto: Sofia Ekenlund

Texten nedan är från 2019, kände att jag ville dela med mig av dom inre tankarna jag hade då, det var en period jag inte viste vart jag var påväg eller vad jag ville + känslorna det innebar.

***

10 Maj 2019

Att inte veta vad man vill kan kännas som tortyr, i skrivandets stund låter de så stark att beskriva det som tortyr men faktum är att det göra så ont inombords att va så avstängd så man inte ens kan känna sin egen vilja eller faktiskt inse vad man vill göra med sitt liv.

Man har börjat ifrågasätta det man tror är ens dröm då det känns som att man aldrig kommer framåt oavsett hur mycket tid och energi man lagt ner. Det känns som att jag stått och trampat på samma ställe år efter år och att jag åter igen är på ruta ett. Jag är så trött psykiskt och jag har glömt hur man vilar, det ända jag vet är att kämpa. Det känns som att jag skulle sabba för mig själv om jag slutar kämpa efter så lång tid, vad händer om man släpper taget? Tappar jag chansen att någonsin bli det jag tror att jag vill bli? Kommer jag gå under? Vem är jag om jag inte håller hoppet uppe och fortsätter?

Jag har ju alltid varit den som varit den positiva, glada och tillmötesgående. Vem är jag utan det? Är det verkligen jag? Jag känner mig inte glad.

Jag är trött, livsglädjen finns inte och även det gör ont, för vem vill inte ha glädje i sitt liv. Jag har försökt fundera på vad det är jag gör med glädje, det som förgyller min vardag och tillvaro, vad som fyller på mig med livsenergi. Det sorgliga är att jag just nu inte vet och det gör mig arg och ledsen och jag slutar tänka på det för det gör ont. Har jag gått så långt att jag tagit bort mina glädje ämnen utan att inse de pga att jag kört för hårt mot ett mål jag inte vet vad det är. När jag tänker efter så kan dom ha försvunnit för länge sen och därav så vet jag inte vad det är. Man kämpar mot nått man inte vet och man fortsätter då det är det ända man vet.

Jag har bitvis haft livsglädje när jag är kreativ och planerar/skapar med människor för människor, speciellt människor som är sig själv. Men det har varit allt för sällan och när man kommer hem är man åter själv. Jag tycker att det är jobbigt att jag behöver andra människor för att kunna ha livsglädje, varför måste de vara något utom mig som gör mig hel när allt handlar om att finna lyckan och glädjen inom mig. Men faktum är att jag är en människa och jag har behov och gemenskap är en av dom. Jag tror jag omedvetet backat undan gemenskap då jag inte haft ork, energi eller vilja att betala vad det kostar då det känns som att jag måste ha en mask och låtsas vara en person jag inte är. Det får mig att tänka på att det kanske är en gammal tankebana, andra människor = jag får inte finnas för att jag själv har gjort de så, jag har satt dom framför mig själv. Eller så kan det vara att jag ger mer än jag tar emot och det ligger enbart hos mig själv, man måste vara öppen för att ta emot hjälp och öppen för att ta emot kärlek. Är jag stängd för kärlek? Är jag rädd att öppna upp mitt jag?

Även om jag verkar öppen så tror jag att mitt hjärta har varit rätt stängt, även för dom närmaste och det i längden blir ensamt även om man har massa människor runtomkring. Vem är jag utan att vara tillmötesgående och utan masken? Har jag fortfarande en mask, ja de har jag mest troligen då jag inte säger det jag känner och tycker när jag känner och tycker pga rädsla för konsekvenserna.

Skulle jag fortfarande rita om jag aldrig skulle få bekräftelse eller bli sedd?

Vad skulle jag göra för min egen skull enbart för att jag tycker det är kul?

Vad skulle jag göra oavsett yttre omständigheter?

Vad är det jag egentligen vill?

Vad är jaget som jag gömt undan så länge?