Texten under är från December 2018 när jag bodde i Australien. Mkt läkningsprocesser och insikter kom dom månader jag var där nere. Jag är tacksam för allt jag varit med om och det har gjort mig till den människa jag är idag. Jag tänkte att den här texten kan vara användbar för någon på sin egen resa till läkning, känna att det finns ljus i slutet av tunneln.
Idag har jag landat i mitt hjärta och finns där för mig själv, Jag älskar mig själv av hela mitt hjärta och tacksamheten är enorm till alla som speglat upp det jag behövt lära mig. Jag vet att vägen till läkning kan kännas lång men av egen erfarenhet är resan värd att ta <3
Thursday, 13 December 2018
Jag har ett mönster när det kommer till dom män jag fastnar för.
Alla har dom sagt att dom inte är redo för ett förhållande.
Inners inne har jag förstått att de inte är mig dom ser sig själv med men ändå har jag gett allt då jag tror att dom ska ändra sig.
Jag vill bli sedd, jag vill att dom ska vela ha hela mig och inte bara den kärlek jag ger.
Jag ville att min far skulle se mig och acceptera mig och alla mina känslor, men så fort jag visa dom så blev han arg. Jag sökte bekräftelse utanför men jag visa enbart det som jag trodde skulle få killar/män att se mig, men dom såg mig inte då jag inte visa hela mig själv. Jag har fram till idag enbart fastnat för män som inte är säker på om jag är rätt för dom, jag har fortsatt gett och gett men det gör bara att jag hamnar i ett mellanläge av vän och relation. Gråzonen.
Mitt inre barn vill ha bekräftelse på att jag är bra nog som jag är skapt, men för att få den bekräftelsen har jag gett all min energi till män som jag känner har ett stort hjärta men som inte ser mig.
Eftersom det är vad min far va, han har ett stort hjärta men pga alla hans egna inre sår så är det dolt i skugga. Jag gjorde allt jag kunde som barn att inte göra han upprörd, sårad eller arg, men i slutändan spelade det ingen roll vad jag gjorde eller inte gjorde, han blev arg och sårad ändå. Jag ville kunna känna mig trygg i min maskulina förebild.
Men nu är det nog med att bara ge och hoppas på bekräftelse, att bli sedd. Det är dags att jag ser till mina behov. Jag är bra som jag är och jag förtjänar kärlek, ren kärlek utan att fylla ett behov eller bli kvarhållen pga en rädsla.
I skrivande stund känner jag mig spyfärdig, ledsen, arg, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Jag blir arg att jag skriver det här men de är bara ett tecken på att de jag skriver är nått som fortfarande påverkar mig. Jag är arg på alla killar som hållit mig kvar när dom vet innerst inne att jag inte är rätt för dom, jag är arg för att dom använt mig som ett plåster på deras sår och jag känner mig arg på mig själv för att jag låtit dom utnyttja mig.
Jag förlåter dom för att dom tog den kärleken för dom förstod inte bättre och när man svälter tar man det man får, gäller även mig. Min kärlek är ren, jag behövde inget mer tbx än bli sedd för den jag är. Jag förlåter mig själv för att jag inte ville se sanningen.
J är inget undantag, inners inne har jag förstått att det är hans sår som gör att han inte vågar släppa taget, han vill inte överge eller bli övergiven. Och det är samma sår som gör att han inte vågar öppna upp. Jag har haft och kanske fortfarande har övergivenhetens sår så jag vet vad de handlar om, det är bedövande.
Jag vet att dom killar/män som träffat mitt hjärta har ett stort hjärta då jag känner av det, jag ser under alla masker och mitt hjärta slår för deras hjärta, inte deras masker då det är deras ego.
Det som gör ont är att jag blundat för sanningen, att det är möjligt att dom jag har kärlek för inte känner samma sak tillbaka, men pga rädsla från bådas sidor, rädslan att släppa gör att man blir förlamad och man hamnar i inge mans land.
Jag har gett all kärlek till andra men inte alls lika mkt till mig själv. Jag har all förståelse för andras väg men mot mig själv har jag varit kritisk, jag har inte varit bra nog, jag måste konstant växa och om jag faller och inte gör det jag förväntar av mig själv, dömer jag mig själv. Jag dömde mig själv här på skolan, att jag inte va bra nog, att jag inte gjorde nog. Jag har fått bra betyg men under processen har jag inte varit snäll mot mig själv. Varför har jag inte kunnat va lika förstående mot mig som jag är mot andra. Jag är en människa, jag har känslor, jag har behov. Jag kan inte enbart fylla alla andras behov, jag måste fylla mitt eget behov först. Mitt nuvarande behov är att bli sedd och därav måste jag börja se mig själv och finnas där för mig. Inte för alla andra. Jag är bra nog, Jag är bra nog, jag är bra nog, jag älskar mig själv, jag är mänsklig och jag förtjänar kärlek, jag förtjänar att va lycklig och jag förtjänar det bästa.
Alla har dom haft sår inombords men samtidigt ett stort hjärta.
コメント