Akvarell från 2011 - Lidandets Flod
Hon har aldrig förstått sig på livet,
Dagarna rullar på,
Hon ser hur folk rusar genom sina liv.
Hon försöker minnas sitt eget men allt är bara suddigt,
Hur kan hon inte minnas, varför är hennes minne så vagt?
Har hon gjort som alla andra och rusat mot framtiden och därför aldrig reflekterat över nuet?
Eller längtat tillbaka till något man tror var bättre.
Varför..?
Hon kollar ner på sin livlösa kropp som ligger och guppar i vattnet.
Det ända hon mins är känslorna och dom sista minuterna i hennes liv.
Förtvivlan, Besvikelse, Sorg men mest av allt rädsla.
Hon blickar upp på klippan hon en gång stått på, en känsla av lättnad hade sköljts över henne när hon stått där och kollat ut över horisonten och havet.
Där och då viste hon att de va här hon ville avsluta sin tid och få bort all rädsla,
Hon viste att det var ända sättet.
Rädslan av att leva var för starkt och tanken på att få somna in va för lockande.
Hennes kropp börjar sakta men säkert sjunka ner i mörkret och försvinna.
Hon ser sin spegling på vattenytan.
En trasig gammal själ som håller i en tjock bok.
Hon har inte lagt märke till den förrän nu, vacker på sitt sätt fastän den är väldigt gammal och sliten.
Kärleken hon känner till den är mer än hon förstår sig på,
En överrumplande varm känsla.
Ett lila snöre är fastkilat i boken, hon öppnar den sakta och helt plötsligt ser hon allt klart.
Det hon varit med om i det här livet far ner i boken och blir permanent på dom förut vita sidorna.
Hon känner sig lättad, nästan som att nån lyft en säck med tunga stenar ur hennes kropp.
Hon hinner få en glimt på vattenytan innan boken slår igen.
Hon ler och sen blir allt svart.
Comments